Mitt skelett

När jag ser på ett skelett så måste jag erkänna, att jag faktiskt har svårt att tänka mig att jag har ett skelett inom mig… Muskler, leder och senor har jag en relation till. Men inte mitt skelett, även om jag på ett intellektuellt plan kan acceptera det. Det är den djupaste och hårdaste vävnaden som vi har i vår kropp. Den bär oss, den är vårt själv. Den står för sig själv. Muskler funkar bara i samspel med andra muskler, de är är snabba och förändras lätt. Vid ett samtal med en kurskamrat till mig så berättade jag att jag tycker det är lite svårt att identifiera mig med ett skelett.

Inte för att jag har sett på många skräckfilmer, men ändå. De är lite spöklika. Kanske det är reptilhjärnan som har en inbyggd skräck för dem, resonerade jag.

-       Det är nog för att du har sett döda, eller konstgjorda. Fick jag till svar. Skelett som är levande är rosa och lite luddiga, fortsatte hon.

Såklart det är så. Jag har ju bara sett döda skelett, av naturliga förklaringar. Men tanken på att jag har en stomme som är rosa och sammetsluden känns båda tilltalande och något mer lättare att förlika mig med. Lite som jag bär inom mig ett magert ljusrosa mumintroll.

Leave a Reply

 

 

 

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>